denise

sitter här och kommer som vanligt (nu för tiden) inte på vad jag ska skriva. förstår inte riktigt det svåra, det känns ju faktist som att jag tänker väldigt mycket, och att åtminstonde något borde vara värt att skriva om.
dock tror jag att det är en del som saknas av alla mina förmågor, nämligen förmågan att framföra saker. typ skriva det jag tänker. eller överhuvudtaget säga det jag tänker.
på något sätt, känns allt mycket klarare då jag tänker det. när det sedan ska fram händer något på vägen, och oftast är det bara jag som förstår. nu när jag skriver det låter det som värsta utvecklingsrubbningen i mitt hjärnsystem, men vi hoppas att det inte är fullt så allvarligt som jag får det att låta.

snart, och jag kan inte klaga tillräckligt (iförsig känns det som att jag inte beklagat mig så mycket, ännu) så åker sara. den enda som kommer förstå hur förfäligt jag kommer att må är sara. för jag tror faktist att hon förstår.
igår kom jag fram till att det var 95 stora steg mellan våra hus. om lite mer än tre veckor kommer vi vara på varsin sida om jorden. iförsig är det inte det som känns som det värsta, det värsta är mer hur länge hon kommer vara borta.
jag kan inte riktigt tänka mig hur tomt det kommer vara. jag minns bara hur ensamt det var när hon var i thailand i två veckor(!) för nåt år sedan. och det var två veckor. ?! nördigt alltså.
men vi ska vinka av henne iaf, det måste vi! klockan 5, tisdag morgon den 5 februari.
hoppas alla inte gråter allt för mycket, det vore lite väl sorgligt.

idag har jag känt mig piggare och det känns mycket bra. jag har till och med städat och dammsugit i huset, bara för att varit snäll. och det har jag inte känt för att göra på jätte länge. :D

jag måste verkligen ladda in nya låtar på min mp3, har inte haft den på hur länge som helst nu och jag börjar känna att något saknas när jag går till bussen. det måste firras!

nu ska jag sova, så jag hinner sova i 7 timmar!
dont let the big bears bite :)